SOM OM NU ÄR ALLT VI HAR

Okej, tjabba tjena hallå. Jag är oerhört, sjukligt, helt otroligt, dålig på det hära med att uppdatera och hålla liv i en blogg. Men åh vad jag önskar att jag gjorde det. Att jag orkade ta tag i det varje dag, fotografera allt vad livet bjuder på och författa allt jag känner och upplever in i minsta detalj. För det är en frihet och ett privilegium att ha tillgång till denna sortens arkiv. Att dag in och dag ut kunna dokumentera allt som hänt och allt man drömmer om ska hända. Men ändå så tycks min lathet ta över och allt jag får gjort är sådant som absolut inte kommer ha någon betydelse. 
 
Men idag är jag här, och idag skriver jag detta. Om det kommer vara ett fortsatt pågående flöde i denna blogg vet jag inte säkert. Men jag önskar det. Väldigt väldigt mycket. För det är så mycket jag inte vill glömma bort och så mycket jag vill dela med mig av. Gott och ont. Det är så mycket jag vill småskryta om och så mycket jag vill förmedla och få er att förstå och kanske kunna relatera till. Men ääähhh. Jag bara babblar som vanligt och ingen förstår någonting. Denna ändlösa förbrukning av ord är väl kanske ändå det mest fantastiska vi har, trots att ni sitter och tänker att jag kanske borde sluta skriva nu. 

 

STARBUCKS & LOVE

Alltså, here's the thing. Jag blev kär när jag var i Paris:
 
Det började så enkelt som att jag skulle gå och köpa en Starbucks, precis utanför Disney-parken. Ställde mig i kö och försökte se ut och göra som alla andra. Orkar inte berätta om alla tre olika stationer i kösystemet, utan kör direkt på station två. Jag hade beställt det jag skulle ha, och skulle betala. Jag kommer fram, han säger hej på franska, och jag svarar hej på franska. Av ren artighet. Man bara gör det liksom. Och så börjar han babbla på, kändes som han pratade i en evighet och allt var på ett språk jag inte förstod. Så där stod jag som ett frågetecken till han var klar, och sen sa jag "sorry...". Most awkward moment in my life. Sen började han prata på knaprig engelska och sen var allting över. MEN han var så söt och snäll och fin och sådär typisk fransk som man föreställer sig. Blev väl kanske inte kär i just honom, men i Frankrike och dess folk i övrigt. Alla har sagt att fransmän är otrevliga och inte kan engelska. Sure, engelska är inte deras bästa sida, men otrevliga?! Alltså hallå. Jag undrar verkligen hur er attityd varit när ni gått fram och pratat. Inte så jävla munter antar jag. För jag har aldrig varit med om så många trevliga personer på så kort tid! Älskar Frankrike. Så himla mycket.
 
Bara för att ta ett till exempel:
Vi hade sett the most Amazing ljusshow inne på Disneyland innan parken skulle stänga, och när vi kom ut skulle jag gå direkt för att köpa en ring. Alltså, här är grejen, under ljusshowen hade jag gråtit HUR mycket som helst. Det har inte runnit så många tårar från mina ögon sen Lady Gaga. Då förstår ni kanske ungefär på vilken nivå det var. Iallafall, jag går in i butiken och fram till kassan. Och där står jordens sötaste lilla fransman, och han frågar minst 17 gånger "how are you?" innan jag förstår vad han säger, för hans engelska är så dålig. Men han slutar inte fråga om hur jag mår och vad som hänt innan jag förstår vad det är han säger. När jag väl förstått vad det är han försöker säga så ber han om ursäkt för hans dåliga engelska. Så jävla trevlig. Och jag kunde se i hans ögon hur han verkligen försökte få mig att förstå, och hur han verkligen ville veta hur jag mådde. Underbara människa. Underbara människor. Älskvärda mänsklighet.
Bara att få dom att förstå vad jag hette var ett äventyr. Tror det är omöjligt för fransmän att uttala mitt namn..

DEN JAG LÄNGTAR EFTER ÄR INTE DU

Det enda jag vill ha just nu är höst. Höst så man får gå runt i jackor, frysa, ha på sig långa byxor och vara tillåtet deppig. Gå runt i halsdukar, vantar och vinterskor. Klä sig i kläder jag älskar. Jag vill ha höst NU. Blir inte ni så på sommaren? Känner att ni får nog och vill kura ihop er under täcket med tjocka kläder och en mysig film? Det är omöjligt på sommaren. Men på hösten är allt möjligt. Allt det bästa är möjligt. 
 
detta är dock inte höst, mera vår skulle jag tro. Saknar min jacka, mina svarta långa jeans, vantar och ridskor/weasleyskor. Ge mig snälla. 

JAG FICK ETT SVAR, ETT RAKT BESKED

Jag lyssnar på Martin Stenmarck och är typiskt svart och svår sexton år. Vill till Berlin, Usa, Australien, Kina, Dublin, England, Island. Jag vill se världen. "Se på mig, som du gjorde då, när jag var allt som du litade på". Åhh. Martin Martin Martin. Vilken perfekt människa. Hur någon kan tycka illa om den personen är för mig ett mysterium. 
 
Här sitter jag, i mitt rum, målat i svart vitt och rött. Undrar hur det kunde ha sett ut, undrar om det är kul att försöka klura ut vad som pågår i mitt huvud. Undrar om jag är en intressant komplicerad person, för såna finns det ju faktiskt. Nu bytte jag till kent. Vill veta vad som kommer hända, vill veta så mycket men vet så lite. Rubriken ljuger, jag har inte fått något svar och absolut inte ett rakt besked. Det får man väl aldrig någonsin har jag förstått. Det enda jag vet säkert är att jag ska resa fram och tillbaka alldeles för mycket denna månad. Men jag älskar det. Alldeles för mycket är i detta fall det bästa som kan hända. Komma iväg från detta rum, målat i svart vitt och rött. 

FORGIVE ME I SAID

Förlåt om ni tog illa upp. Förlåt om jag gjort er osäkra. Förlåt om jag gjort det svårt för er att placera mig. Förlåt om den ni trodde jag var inte är den jag är. Förlåt om jag inte uppfyllde era förväntningar. Förlåt om jag är för mycket för er. Förlåt för jag ljugit i alla dessa år. Förlåt för att jag spelat ett för er omedvetet spel. Förlåt för att jag är den jag är. Förlåt för att vi inte fungerar tillsammans. Förlåt för att jag måste behöva låtsas. Förlåt för att det lilla ni vet om mig nu verkar helt onödigt. Förlåt för att jag inte tycker om er.

FRÅN ETT EVIGT UTKAST

I denna stund sitter jag med dunkande huvudvärk och ett förbannat dåligt humör. Ja.

Denna vecka är den sista veckan i grundskolan, jag ska aldrig mera behöva gå till GRUNDSKOLAN. Så jävla skönt. Så jävla underbart. Så otroligt fantastiskt. Det är väl dock inte skolan som är vad jag försöker komma ifrån, utan min förbannade jävla klass. Titta, jag sa det. Jag har ingenting emot enskilda personer i min klass, utan hela klassen som helhet. Hur otroligt tröga folk är, hur otroligt dåligt vi fungerar ihop och framförallt hur lite jag passar in bland dessa människor. Jaaa, titta igen! Jippie. Klara skriver på en sida där alla (inkulsive idioterna i hennes klass) kan se vad hon tänker. Men, jag har ju såklart funderat på detta erkännande till världen rätt länge nu. Och vad spelar det för roll om folk får reda på vad jag tycker? Då behöver jag ju åtminstone prata med dom längre. Vilket skulle vara åh så skönt.

Så ja, här kommer den lilla bomben som tickat inom mig de senaste 2 åren.
Det hela började i sjuan. Allt var bra. Jag gick i en superduperklass och ingenting gick mig emot. Sen började vi åttan, livet sög, jag hatade mina klasskamrater för jag började inse hur lite jag hade med dom att göra och hur olika vi var på alla möjliga sätt. Idioter tog över mig och all min energi gick åt att vara förbannad. Sen började vi kära nian i nya lokaler med nya lärare. DÖDEN. Lärarna visade sig vara värdelösa på att ta till sig vårat sätt att jobba och nya rektorn likaså. Men, vem är jag liksom? Ingen. Life goes on. Jag var och är fortfarande tvungen att spela med i detta lilla spel som pågår mellan mig och resten av den idiotiska världen i skolan. Hälsa så fint på personer som skulle klä fint i ett skott i pannan, gå på lektioner jag inte bryr mig ens det minsta om, äta bedrövlig mat och låtsas vara glad. Ja, för jag kan inte vara ledsen eller verka på något annat humör än det normala. För om jag skulle göra någonting avvikande skulle det uppstå frågor och folk skulle tvinga mig in i konversationer jag inte vill delta i.

Så ser mitt liv ut gott folk. Och jag försöker intala mig själv att denna vecka ska bli ett helvete för alla jag hatar. Jag ska säga exakt som det är och inte bry mig det minsta lilla. Men, vem försöker jag lura? Jag kommer spela med så fint och hålla allt jag tycker samt tänker för mig själv. Fortsättningen börjar nu. Jag ska på en träff med hela klassen med grillning osv. KUL. Låt oss låtsas att livet leker. Hejdå.

I'M AS FREE AS MY HAIR

Längesen jag ens tänkte på att blogga. Har inte riktigt haft tid, lust eller ork. Men, nu när jag ändå har lov och absolut ingenting att göra så tänkte jag att det skulle sitta rätt perfekt med ett inlägg eller två. Jag har ju faktiskt tid nu, men om jag vill vet jag fortfarande inte.

Mitt liv har varit rätt så åt helvete de senaste veckorna, därför passar påsklovet bättre än någonting annat. Dock har jag inte hunnit spendera mycket tid till mig själv och allt jag har att göra, cirkus två dagar och endast EN gång har jag hunnit med att sjunga tills jag nästan spytt. De andra dagarna har mina föräldrar varit hemma, och resten av lovet ska spenderas i Kalmar, förutom på söndag då det är min födelsedag. Japp, det är så mitt liv ser ut gott folk, fyllt med spännande saker, faktiskt.

Jag vet mycket väl att jag inledde detta inlägg lite deprimerande, det var som vanligt med min mening. Sanningen är dock att jag är allt annat än deprimerad just nu. Jag mår fantastiskt. Jag ska till Kalmar för att shoppa och träffa underbara Ida som jag inte sett sen Stockholmsresan. Nästnästa fredag släpps biljetterna till Lady Gagas konsert i Augusti som jag och Ida planerar att gå på om vi får tag på biljetter. Åh, det är så mycket bra som händer. På söndag fyller jag år, kan ni tänka er? Det var seriöst nyss. Nyss som jag fyllde 15, 14 och 12. Inte tretton dock. Vet inte varför, minns det knappt. 

Jag har hursomhelst kollat igenom bilder från min födelsedag förra året, bilder på vänner som jag knappt umgås med längre. Jag har nog träffat och umgåtts med Hampus högst TVÅ gånger sen dess, och Jesper har jag knappt sett till. Bara bråkat lite med. Som vanligt. Jag är bra på att bråka med folk, samtidigt som det nästan aldrig händer. Jag är trött på att behöva vara den som vill hata men inte kan låta bli att förlåta. Woups, nu blev denna text helt plötligt mycket mer deprimerande utan att jag planerat det från första början. Jag bara skriver för att jag inte har någonting annat för mig och för att jag inte orkar prata med folk om vad som händer och hänt. Det är för mig mycket bättre att skriva det såhär skulle jag tro, jag vill inte höra att "jo men jag vet hur det känns" vem i helvete bryr sig om om personen i fråga man pratar med vet hur det känns? Inte jag iallfall. Jag vill bara lösa problemet och inte höra en massa skit. OCH NU JÄVLAR VET JAG KNAPPT VAD JAG PRATAR OM LÄNGRE. Detta inlägg skulle faktiskt kunna bli det mest skumma och flummigaste inlägget i världshistorien. 

Okej, har ni märkt att mina inlägg alltid är uppbyggda på samma sätt? Först ett litet stycke om ungefär ingenting, sen ett lite större, sen det största, sen ett lite mindre, sen ett litet igen. Tycker att det ser rätt tufft ut och det är ungefär så lång tid det tar för mig att skriva det jag vill ha sagt. MEN detta inlägg kan bli lite svårt att konstruera på det sättet eftersom jag inte har en aning om vad jag vill ha sagt och än mindre varför jag ens skriver. Så jag funderar innerligt på att sluta skriva just exakt i denna stund, men vi förstår ju alla hur otroligt sjukt det skulle se ut om texten bara slutade rulla på precis som jag vill att den ska. Alldeles för förvirrande för att få publiceras på en blogg, men vafan. En flummig text är väl mer eller mindre bara ett bevis på hur förvirrad JAG är just nu. Allt är rätt konstigt, men ändå så otroligt bra.

Skitsamma kompisar, nu ska jag förmodligen sluta skriva och fokusera aningen mer på musik, serier och twitter. Det är ju på ett ungefär allt jag sysslar med på senare tid, inte för att jag gjorde mycket mer innan, men ändå. Jag är rätt off faktiskt. Men jag har insett vad det är jag behöver: TRÄFFA MINA VÄNNER. Och då menar jag verkligen inte dom jag träffar varje dag in och ut. Utan mina vänner, mina vänner. MINA VÄNNER. De vänner jag älskar mer än allt.

Okej, nu vet jag vad jag ska göra, fast jag har vetat det länge. Förlåt för den otroligt skumma texten, och tack för att ni har läst allt. Inte för att det var värt att läsa, men ändå. Nu ska jag fortsätta se på desperata, fundera ut någonting smart att skriva om samt äta någonting. PUSS.

I FEEL GOOD

Jag är så jävla bra.

Idag har jag gjort saker jag aldrig tidigare föreställt mig att jag skulle kunna göra bara sådär. Efter skolan tog jag tag i mitt liv och gick ner på stan för att först gå förbi biblioteket och låna en bok, sedan ta en sväng på stan, och tillsist landa på ett café. Ja, jag gjorde allt detta helt själv utan några som helst problem. Hur galet är inte det? Jag gjorde det helt själv. Utan att någon bad mig, eller sa att jag var tvungen. Och igår städade jag mitt rum utan att behöva bli mordhotad. Plus att jag i helgen var helt själv med mina vänner i Stockholm, samt åkte helt själv hem i en buss. Jag satt bredvid en person jag inte kände, som jag lyckades bli vän med. HUR sjukt är inte detta? JAG har gjort det.

Okej, nu förstår ni ungefär ingenting. Ni tänker att "jaha? och? det har väl vem fan som helst gjort" men nej, inte jag. Jag har förut varit LIVRÄDD för att åka buss/tåg helt själv. Men jag har nu gjort det 3 gånger på en helg, helt själv. Jag har åkt buss/tåg i 6 timmar HELT själv. Jag har förut VÄGRAT att gå ner på stan själv, jag vill inte vistas bland folk och framförallt inte när jag inte har någon med mig som kan supporta mig ens det minsta. Jag har heller inte vågat betala med mitt kort, aldrig. Jag har vägrat. Men efter Stockholm så har jag tillochmed gjort det helt själv. Utan att någon var där med mig. Jag har suttit och fikat på ett café själv. Jag törs vanligtvis inte vara bland en massa folk. Jag känner mig obekväm och hatar för det mesta allt och alla. Men inte idag. Idag och alla dagar efter Stockholm så har jag känt ett behov av att vistas bland folk, att utveckla mig själv utan att andra hela tiden ska säga vad jag ska och inte ska göra. 

Ni anar inte hur otroligt stolt jag är över mig själv, faktiskt. Jag är tuff. Jag är supercool. Jag har fan lyckats.

LETZTE TAG

Mitt mål i livet har länge varit att fylla 16 år, och att stanna vid 16 års ålder. Det har dock gått upp för mig att så kommer det aldrig att bli, och jag kommer alltid bli äldre hur jag än gör. Ja, jag är 16 år och har åldersnoja. Jag vill aldrig sluta leva, jag tänker inte dö. 

Jag har alla olika sorters planer på hur jag vill forma mitt liv och vad jag vill få ut av det innan allting tar slut. Jag vill helst av allt skapa mig ett namn och bli känd. Ja, det har nog alltid varit med mål här i livet. Jag vill bli känd, och jag är inte längre rädd att erkänna det, jag vill att folk ska veta vem jag är and that's it. Jag vill flytta ifrån Sverige, träffa nya människor och bo i en liten lägenhet och kunna styra mitt liv precis dit jag vill. Jag vill resa jorden runt, besöka alla möjliga platser och ha en karriär som inte har någonting med kontorsjobb, fabrikat osv att göra. Jag vill sjunga, dansa och uttrycka mig. Inte gå till ett jobb varje dag, ett jobb där jag aldrig kommer att kunna utvecklas till någonting större. Jag vill verkligen härifrån, resa, lära och ha roligt i hela mitt liv. Jag vill lyckas och jag vill lyckas på mitt sätt. 

Ni har kanske redan listat ut att jag är på riktigt LIVRÄDD för att skaffa mig ett normalt svenssonliv, att jag vill inte ha två barn, man, villa, volvo, katt & hund. Jag vill vara fri. Jag vill inte vara bunden till någonting och jag vill absolut inte ha en familj innan jag är klar med allting jag vill göra här i livet. Jag vet inte ens om jag vill ha någon familj, eller om det är pressen utifrån som gör att jag känner mig tvingad till hela familjgrejen. Ja, jag har växt upp i en sådan familj och har ingenting emot det, men jag skulle aldrig vilja ha en själv. Min uppväxt har varit & är helt fantastisk, men jag skulle aldrig vilja vara min mamma. Jag skulle aldrig vilja gå upp varje dag och veta att idag ska jag göra samma sak som igår. Det finns inte i min värld att någonting sånt skulle kunna vara bra. Nöjer man sig med livet eller väljer man det själv? Ger man upp hoppet på allt annat i livet? VARFÖR väljer man att stadga sig och skaffa sin lilla familj? Jag vill så mycket mer än att leva på samma sätt dag in och dag ut. Att alltid veta hur morgondagen kommer sluta och aldrig igen få uppleva spänning & äventyr på samma sätt som förut. Självklart förstår jag att det finns såna saker i vardagen hos en familj också, men inte så som jag vill ha det.

Jag har hellre en karriär som jag älskar, än en egen familj. Kanske är detta någonting som kommer förändras, eller så är jag bara inte menad att ha barn. Där har vi det! Jag är förmodligen inte menad att ha barn, jag vill inte ha barn. Jag vill leva MITT liv till fullo, och inte behöva veta att jag måste ägna mitt liv för att hålla ett annat liv, skapat av mig, vid liv. Det är, för mig, en skräck att behöva ta det ansvaret. Jag kan knappt ta hand om mig själv, varför skulle jag då vilja ta hand om någon annan? Och mitt liv är MITT liv, och varför skulle jag ens vilja använda det för någon annan? Jag vill bara få ut så mycket som möjligt av det jag har kvar och få det att bli så bra som möjligt. Jag vill inte nöja mig, utan jag vill hela tiden till någonting bättre och större. Jag är nog galen.

Okej, nu kör vi en standard: Jag vet inte varför jag skrev detta, och jag förstår att ni förmodligen tycker att jag är störd som hellre har en karriär än en familj, och att jag hellre lyckas med det jag vill i livet än att finna kärleken och allt detta trams. Men, sån är jag och det får jag stå för. Annars skulle det vara konstigt.

(och nej, jag har inte ens fått med hälften av allt jag vill skriva här, så det kanske kommer mer. VI FÅR SE.)

UPRISING

Jag har på senaste tiden funderat över om man kan identifiera personer utifrån hur de skriver. Jag skriver på ett sätt, och du på ett annat. Men hur mycket skiljer det sig och vad är det i en text som får den att vara personlig utan att innehålla personlig fakta? Jag kan skriva en faktatext och låta rätt mycket som vilken person som helst. Men när jag skriver saker som detta, använder jag mig då av en mer personlig skrivstil eller skulle denna text kunna tillhöra vem som helst? 

I århundraden har man kunnat mer eller mindre fastställa att vissa tavlor tillhör en viss person, ett visst stycke musik är komponerat av en viss person osv. Men det här med texter? Jag har aldrig hört någon säga någonting i stil med "ja, det här är en typisk text från..."? Jag skulle tycka att det var så grymt coolt att få höra vad som gör just det JAG skriver till någonting värt att läsa. Jag skulle vilja höra att mitt sätt att klistra ihop meningar fångar folks intresse och att det får dem att vilja läsa mer - oavsett ämne. Eller nåt. Jag diggar verkligen hela grejen med att få tänkta ut hur jag ska sätta ihop ett ord med ett annat för att få en mening att låta så bra som möjligt på ett innehållsrikt sätt. Inte för att det är någon som bryr sig, och det jag skriver kommer aldrig göra någon stor succé, men jag kan ändå inte sluta tänka på hur otroligt häftigt det faktiskt skulle vara. 

Okej, jag har alltså inte något smart svar på själva grundfrågan, utan tycker bara för det mesta att det är rätt intressant och skulle mer än gärna få lite respons på hur, om det ens är möjligt, man kan se att en text tillhör en viss person. 

Till en ännu viktigare fråga; är det normalt för femtonåringar att ha dessa funderingar?
(och nej, jag har inte en aning om om "århundraden" är ett bra ord att använda sig av, jag tyckte mest att det lät coolt. PLUS att jag har inte en susning om det är sant att man kunnat fastställa någonting, det låter bara så proffsigt att säga så)

STAND BY ME

Det här med twitter är rätt coolt. Jag diggar twitter. Twitter är häftigt. Twitter är bättre än facebook. Twitter är twitter och twitter är bäst.

Jag skaffade twitter för ett rätt bra tag sedan, twittrade så fint om hur jag förmestadels spenderade min ovärdeliga tid som riktigt förbannad och missade inte ett enda tillfälle att hacka på någon. Hade hyffsat många followers och betraktades som kung. Men, som vi alla vet har alla sagor ett slut; liksom mitt twitterkonto. Jag skapade därefter ett nytt, men denna gång som ett engelsk-twittrande fan från Sverige. Jag skippade hela grejen med att vara negativ på ett roligt sätt för att öka i följare, jag sket i att följa folk jag känner och jag berättade inte för någon om detta lilla konto.

Nu sitter jag här idag, med ett bra val att se tillbaka på. Jag älskar att skriva på ett annat språk, formulera mig på sätt jag aldrig förr gjort och träffa nya vänner bortom Sveriges gränser. Ja, vi har blivit lite som en familj. Ingen av mina "vanliga" vänner följer mig på detta konto, för jag bad dem att inte göra det - och jag älskar er för att ni är så klockrent jävla bäst. Jag tycker om att lära känna nya personer och kunna koppla bort det vardagliga mot en värld där alla är lika. Inte för att jag inte tycker om det vanliga, utan för att det är mycket häftigare att prata med personer som ännu inte hunnit placera mig i något fack. För helt ärligt, det har väl alla gjort här i Västervik. 

Okej, nu till hur jag alltid avslutar någonting jag skrivit: VARFÖR skrev jag detta? Jag vet inte. Jag har absolut inte en jävla aning och jag kommer förmodligen alltid att undra. Men, eftersom det är min blogg och mitt liv så vet jag att jag har all makt jag behöver för att få bestämma vad som ska och vad som inte ska få vara med. Alltså har jag bestämt mig för att min twitter-historia borde finnas skriftlig och läsbar för allt & alla som är intresserade nog att läsa den. Tjarrå!

WOUPSI

Skrev precis att jag är trött på personer i allmänhet som gör si och så. Men kom på att så är inte fallet, jag är arg på endast EN person. EN person. EN jävla person. En person som betyder mycket för mig, en person som vet mycket om mig, en person som jag trodde förstod vad saker och ting skulle få för effekt. Men nej. Denna person verkar helt ha glömt bort, inte förstått eller helt enkelt skitit i mig. Jag struntar i att bry mig, även om det är ju precis vad jag gör. Tänker fortsätta vara sur. Tänker inte ta i tu med detta och bara förlåta som vanligt. Det känns så otroligt onödigt att göra det just nu. Allt är bara kaos och jag orkar inte anstränga mig tillräckligt mycket för att bry mig. Att bry sig är överskattat. Speciellt i dessa lägen. 

Japp, denna blogg borde döpas om till "skrivaavmigbloggen.blogg.se". För ingen fattar ett smack av vad jag skriver, så vad är meningen med att ens kika in? Om inte just du mot all förmodan är personen jag skriver om. Skulle vara rätt gött att få peka ut någon. Meeeen jag gör ju inte sånt. TJARRÅ.

STÄDER

Idag var vi i en by, stad, whatever, som så länge har betytt någonting stort för mig. Gamleby. Gamleby har stått för någonting mer än bara ett ställe, jag har levt delar av mitt liv där. Gamleby är staden där jag blev jag. Gamleby är en jävla håla där det bor ett gäng pundare. Gamleby är ett ställe med ingen mening, Gamleby är inte ens värt att nämna på kartan. Men ändå, Gamleby är stället som jag alltid kommer älska och minnas som något av det värsta och bästa som kunnat hända mig. Gamleby är det stället som jag för 4 år sedan träffade någon betydelsefull, någon som blev något mer. Han är borta. Jag bryr mig inte om vad vi hade längre. Men vad jag aldrig kommer sluta tänka på är stället, känslan, och hur allt var förjävligt. Hur allt var så patetiskt bra. Hur allt var så fantastiskt värdelöst. Hur allting var så otroligt fint. Men framförallt hur allting var så underbart mörkt. Inte mörkt som i deprimerande, mörkt som i fantastiskt. Allting var nytt och ingenting var gammalt. Allt var en gåta och det fanns inga svar.

När jag ser tillbaka på tiden jag spenderade där, så är det inte många dagar. Jag var förmodligen inte ens där mer än två månader sammanlagt. Jag avskydde stället, men älskade personen. Personen & VI försvann. Inte mer med det. Men stället försvann aldrig. Platser kan inte fly. Städer finns alltid där. Jag har en begravd kärlek till ställen som betytt någonting för mig under livet. En kärlek som får liv såfort jag befinner mig på platsen i fråga. Jag ser på Gamleby som ett mörkt ställe, ett ställe där jag blev kär, ett ställe där min kärlek till tokio hotel föddes. Ett ställe som formade mig. Ett ställe som fick mig att bli den jag är. Ett ställe jag håller av, ett ställe jag avgudar, ett ställe där jag kan gå och leva. 

De flesta människor jag pratat med, ungefär alla från Gamleby säger att stället suger. Självklart. Men vad den där jävla skithålan alltid kommer betyda för mig är någonting unikt. Finns inte mycket mer att säga. Vet inte varför jag ens skriver detta, men det är rätt tufft att försöka sätta ord på vad saker betyder för en. Jag tycker det är intressant.

BY YOUR SIDE

Fick en fråga från anonym, han/hon frågade om jag kunde berätta lite om mig själv. Alltså, jag är ju inte så värst intressant. Men jag kan ge det ett försök. Inte för att jag vet vad jag ska skriva, eller vad folk i allmänhet skulle vilja veta, men visst.

Jag heter Klara, som ni förmodligen redan har listat ut. Jag bor i en liten stad med min familj. Så. Nöjda? Nej. Haha. Ehm, jag fyller snart 16 år (ja, jag fyller snart 40 också, men det är lite längre ifrån). HM, jag har en katt & en hund. Zeta heter katten, och Jack heter hunden. Därav mitt väldigt tuffa namn klarazeta! Många gör misstaget att uttala det "klarazéta" när man egentligen (enligt mig alltså) säger "klarasäta" haha. Vad fult. Iallfall, jag har inga intressen, förutom att sjunga och hålla på med musik. Men det gillar väl alla nu för tiden. Annars gör jag ingenting, håller mig för mesta dels i skolan. Mer då? Jag fotar precis som alla andra med min systemkamera, fast med canon, eftersom nikon suger, och har gjort det ett rätt bra tag. Det som skiljer mig från de flesta andra är ATT JAG BETALADE MIN SJÄLV. Alltså jag tiggde mig inte till den i julklapp.

Vad kan man mer berätta? Personliga saker? Typ, jag är väldigt rädd för människor? Jag hatar att gå på stan själv, prata med okända männisor, vistas bland folk osv. Det finns säkert en diagnos för det där, bring it bara så lovar jag att jag har den. Annars är jag väl inte så intressant, jag har rätt mycket att säga bara jag får en konkret fråga. Kan skriva millånga texter om vad som helst, bara säg till liksom.

Juste, eftersom vi nämnde musik där uppe så känner jag mig nästan lite tvingad till att vidarutveckla. Jag tycker om musik. Sjunger hela tiden, och älskar det mer än något annat på denna jord (observera NÅGOT & inte NÅGON). Om jag vågade så skulle jag göra det i skolan, hemma, överallt. Jag liksom lever lite på att sjunga. Det får mig att bli glad. Speciellt när jag drar igång högsta volym i mitt lilla källarrum, och verkligen öser. Men haha, det är ingen som får höra. Förutom mina föräldrar + bror som rätt ofta ropar ner "KLARA DU FÅR SJUNGA LITE TYSTARE" typ. Men det går inte. Man måste ju ta i liksom.

Jaja, nu har jag skrivet mer än nödvändigt, och säkert missat det mesta. Bra jobbat Klara. Ni får helt enkelt säga lite mer specifikt vad det är ni vill veta. Typ "hur långa är dina ben?" eller någonting i den stilen. Haha. Puss.

RSS 2.0