IT'S BEEN A LONG TIME

Okej, så jag vet att det var både år och dagar sen jag senast uppdaterade detta ynkliga försök till blogg. Min simpla, och rätt dåliga, ursäkt får väl vara att jag varken haft photoshop/tid/eller lust att på något sätt föreviga någonting i mitt liv. Kanske är lusten och tiden påväg tillbaka, vem vet. 
 
För att återgå till bilderna och mitt nuvarande liv; i tisdags åkte jag och jordens bästa Linus upp till Stockholm för att se Movits!! Grymt band och helt galet grym konsert. Vi hängde med sköna youngzterz och letade oss genom allt vad som kallas vår huvudstad. Vi hittade, av ren slump, till en annan konsert där både Maskinen, Movits!, Far & Son, och Ansiktet spelade (förmodligen fler folks som jag, hehe, inte kan namnet på). Dagen efter åt vi halvtaskig sushi och shoppade sånt som vi kanske egentligen inte behöver. Och nu sitter jag hemma hos Linus som, thank god, har photoshop (därav bilderna hallå!!). 
 
Njut eller något, så kanske vi höres inom snar framtid. Eller inte. Vem vet. 

DET VAR GYLLENE TIDER

Hallihallå. Gårdagen var awesome. Konserten var grym. Hade nästan glömt bort hur otroligt jävla grymt det är att gå på en konsert där alla kan hela texterna. Underbart!  Nästan som allsång hela konserten lång. Det blir sån jävla gemenskap. Så ja, konserten får alla plus den kan få. Kom dock två fulla 45-50åringar och ställde sig framför oss, och jag fick ett nära på raseriutbrott och skrek och hosta på dom. Med all rätt dock, den ena tog på mitt hår, mitt huvud och mina händer. Försökte få oss att hänga på. Vilket jävla as. Jag kan tänkta mig hur han går hem till sin fru och gör saker hon inte vill. Ett riktigt jävla svin är vad han är. Fulla/berusade/lätt alkoholpåverkade människor borde inte tillåtas på konserter. Speciellt inte en sådan där det finns så många blandade åldrar. Idioter. Alkohol borde inte vara lagligt. Det finns alldeles för många idioter i denna värld. 
 
Hur som helst, jag ska väl gå ut en sväng strax, ta en dusch och sedan får vi se vad som händer! Puss sålänge. 
Fyra senaste från instagram. Bild 1: sjuukligt mycket folk! Bild 2: Arg jag, med mor som superfotograf. Bild 3: Far & Dotter. Bild 4: Innan konserten började, vi valde att inte gå längst fram, utan stå en bit ifrån scenen. Bild 5: En redan använd bild. Sorry. 

 

I WILL ALWAYS BE ONE CALL AWAY

Jag är hemma! OCH DET ÄR HÖST!!!! Shit. Tog på mig mina hästskor och min lilla reajacka. DÖR så underbart. Åhh vad jag är glad. Har ändrat en massa på min dator så det ska se lite höstig och mysig ut. Så varje gång jag sätter mig vid datorn kommer jag bli jätteglad! Haha.. Har mina tre favoriter i jordens vackraste bild. ÅÅH.
 
Annars då? Jo jag funderar på att åka och se coldplay den 30de! Dagen innan Gaga. Min kusin säljer två biljetter (alltså ska jag ha dom för jag är bäst och hon älskar mig). Skulle så grymt gärna vilja se dom iår, alla säger ju att det är GRYMT live? Vi får se vad jag gör. Om jag ens hittar någon att gå med liksom! 
 
HUR KAN MAN INTE VARA KÄR? Åh. Jag ska snart ha en HP-kväll med min bror, han har på något konstigt sätt inte sett alla filmerna? Vilken tönt.

I'M ON THE RIGHT TRACK BABY I WAS BORN THIS WAY

Lovade ju att jag skulle visa er min lilla peruk jag köpte inför lady gaga konserten! Kostade 400 små kronor och var värt det alla gånger om. Har dock inte en aning om vad jag ska ha på mig? Får helt enkelt gå naken. Håret är så långt så det täcker allt som bör täckas. Kan tejpa lite silvertejp om det krisar. 
posebilden from hell, men ni förstår grejen: blått/turkost hår med två stora avtagbara tofsar. Har inte bestämt mig för om jag ska låta dom sitta i själva huvudperuken eller om jag ska sy fast dom i något klädesplagg för att vara lite häftig.

I CAN'T SING LOUD ENOUGH

glömde bort att andas.
 

GOVERNMENT HOOKER

Mycket har hänt, lite har skrivits.

Jag är numera ägare till en underbar ladygaga-biljett, jag har fått höra nytt material från Bill Kaulitz. Hallå, TOKIO HOTEL LEVER! Förstår ni? Bill Kaulitz? Tom Kaulitz? Tokio hotel? Det är inte längre bara en halvintressanta uppdateringar på appen, utan nu är det på riktigt. Okej, det var egentligen inte tokio hotel jag hade tänkt skriva om. Faktiskt. Jag tänkte berätta om hela köret med min gaga-biljett.

Det började like this:
Jag och min vän Ida skulle gå tillsammans på konserten den 30 augusti. Vi fick dock inga biljetter, mitt liv sög så otroligt hårt att jag mer eller mindre ville gå och skjuta mig själv. Hon valde att köpa biljetter till konserten i köpenhamn, medan jag fortfarande stod tomhänt. Men sen, några dagar senare, visade det sig att gaga skulle köra en extra konsert här i Sverige bara dagen efter. Så jag blev tokig. Det visade sig att biljettsläppet till denna konsert låg på mitt engelska nationella prov. Döden. Jag hade ångest, jag grät, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Pratade med Micke (min lärare) och bestämde sedan att mitt enda alternativ är att skolka. Allt hade löst sig och jag var rätt klar i huvudet om vad jag måste göra. SEN kom nästa problem: biljettsläppet flyttades. Ja. Och från början lät det som en alldeles utmärkt idé, och jag blev helt till mig. Tills det visade sig att det hade flyttats till mitt NÄSTA nationella prov. I matte. Vilket jag ligger rätt dåligt till i. Bra jobbat Klara.

Dagen med stort D kom. Jag satt och stirrade ner på de ensamma siffrorna i det fula lilla häftet som skulle kunna komma att avgöra mitt slutbetyg. Provet började halv 9, biljetterna släpptes vid 9. Jag tog ett beslut. Ett beslut om att mitt liv är mycket mer än matte. Jag gjorde klart båda delarna på mindre än en halvtimme, jag gjorde klart hela nationella provet på mindre än en halvtimme.  Sen tog jag mina saker och satte mig ute i entrén. Där började kaoset. Jag hade bestämt med pappa att han skulle försöka få tag i biljetter från jobbet. Jag smsade honom hysteriskt, men vågade inte ringa för mamma hade sagt att jag inte fick "överdriva". Så, jag satt där med en klump i magen och väntade på svar. Han sa att han var inloggad. Sen att han var i kö. Därefter svarade han inte på 12 minuter och jag satt med tårarna i högsta hugg. Sen, kom det. Befrielsen. Den där underbara känslan av att allt är över och att jag är säker. Pappa skickade en bild på informationen. Ett bevis på att pappa hade fixat biljetten. Jag började stortjuta.

Mitt i mitt gråtande helt själv i entrén börjar resten av klassen bli färdig, eller åtminstone en del av den. Folk kommer fram till mig för att fråga vad som har hänt och jag får inte ut mer än "lady gaga". Jag berättade för Robert vad som hade hänt och lät sedan honom förklara för alla. Sen kommer min lärare ner, Micke, som tydligen suttit på övervåningen och själv beställt två stycken biljetter till mig IFALL ATT jag inte skulle få tag på några. Jag gråter lite till. Jag har världens bästa lärare och världens bästa vänner.

Nu är mitt liv underbart bra, bortsett från allt det dåliga.

IF I DIE TOMORROW

Den enda, eller åtmistone den största anledningen till varför jag är som jag är måste nog vara tokio hotel.

GUYS OKEY

Jag har nog de finaste vännerna i världen.

På fredag kommer Ida & Elin från kalmarstrakterna upp till Västervik för att spendera halva natten hemma hos mig. Vi ska sedan ta ett tåg från Linköping klockan halv 4 på natten för att landa i Stockholm halv 7 på lördagsmorgonen. Därefter ska vi ta första bästa buss ut till arlanda för att möta upp John & Edward som så fint ska komma till Sverige. Sedan ska vi spendera hela dagen i Stockholm City, ha roligt och förhoppningsvis hänga lite med tvillingarna. När dagen är slut ska jag ta ett tåg till Västerås för att sova hos mina kusiner, och nästa morgon åker jag mest troligt tillbaka till Stockholm för att hänga med mina girls igen, och kanske även John & Edward. När söndagen är slut så tar jag ett tåg hem till Västervik igen, med mindre pengar, men fler fina minnen.

Den här helgen kommer att bli GRYM oavsett vad som händer. Jag får träffa mina vänner, vi ska göra en massa crazy saker tillsammans och det är ungefär det största lilla äventyret jag varit på utan att mina föräldrar varit involverade. Plus att mina små vänner är så fantastiskt störda och vi kommer ha världens roligaste helg tillsammans. Ni anar inte vilken otrolig pepp jag känner inför det här. Det kommer bli så otroligt spännande och allt är bara helt jävla awesome. Jag har nog aldrig känt en sånhär frihet. GUD VAD UNDERBART ALLTING ÄR. 

Ja, allt är så perfekt just nu.

100304

Idag är det exakt två år sedan jag såg Tokio Hotel för första gången i mitt liv. Den dagen var magisk, och allt var helt perfekt. Idag är det två år sen. Två jävla år sen. Två år sen som jag åkte upp till Stockholm för att se vad jag älskade mest. Två år sen som jag grät och tänkte att snart är det slut. Två år sen jag fick leva min dröm.

Två år är lång tid, om två år börjar jag sista året på gymnasiet. Om två år fyller jag 18. Två år går så jävla snabbt. Snart är jag död. Jag vill tillbaka till 2010 för att få uppleva denna dag igen, jag vill stå där i mina fula kläder och gråta bort allt mitt smink. Jag vill så gärna vara så otroligt lycklig igen. Jag vill leva min dröm och jag vill aldrig att det ska ta slut.

Det känns som igår, fast det har gått två jävla år.

MY HERO

Tänkte att två nyredigerade bilder på Bill Kaulitz som jag knäppte i Globen 2010 sitter väl inte fel såhär en måndagskväll?

SAVE ME WITH YOUR LIE TONIGHT

När jag ändå är igång passade jag på att redigera denna underbara bild på Bill som också togs i Globen, 2010. Den har förr varit i färg, men jag tyckte att eftersom denna blogg går rätt mycket i svartvitt så är det väl schysst om det fortsätter så.

Förresten, bilderna är mina så ni har ingen rätt att ta dem (FAST JAG VET ATT NI GÖR DET ÄNDÅ).

DU BIST FÜR MICH IMMER HEILIG SEIN

En bild från TH-konserten den fjärde mars 2010. Åh vad jag är glad över att jag smugglade in kameran & tog kort. Har laddat upp två stycken till bilder från konserten på Bill Kaulitz innan, så bläddra tillbaks i arkivet eller kolla kategorin "KONSERTER/MUSIK
" om ni missat och vill se.

ICH SCHREI IN DIE NACHT FÜR DICH

Jag sitter på twitter och skriver till alla fina aliens hur sjukt mycket jag älskar dem. Det är sant, jag har aldrig varit med om någonting så vackert som den kärlek vi delar till Tokio Hotel. Jag, som betraktas som ett gammalt fan som varit med ett tag nu, sitter och läser hur andra nyss funnit deras oändliga kärlek till killarna. Det får mig att bli så otroligt glad, jag blir glad över att inte vara ensam och att än en gång få vara med om denna sjukligt vackra grej.

För ja, jag försvann ett tag.

I början, när jag för första gången fann detta band så var gemenskapen mellan fansen någonting helt fantastiskt. Efter ett tag åratade jag inte längre med dem eftersom fler och fler slutade gilla TH och jag gav upp. Men nu, när jag får prata med fans som varit fans lika länge som jag, då jävlar blir jag glad. Dessa fantastiska människor delar någonting unikt med mig, som ingen någonsin kommer att kunna förstå sig på. Det är så otroligt härligt att kunna befinna sig i vår alienbubbla, där bara vi är vi. Att vara en alien är någonting fantastiskt, vi är helt otroliga och det vi tillsammans älskar något enormt är det bästa som någonsin hänt världen.

DRAWING BLOOD

Your heart’s a mess
You won’t admit to it
It makes no sense
But I’m desperate to connect
And you, you can’t live like this

DON'T JUMP

Känner verkligen för att skriva och prata ikväll. Ibland är det så. Och eftersom jag lyssnar på tokio hotel, så ska jag skriva om tokio hotel. Det är min grej liksom, ni skulle sett min gamla blogg. Den bestod enbart av långa texter om tokio hotel och vad de betyder för mig. Ungefär. 

Så, det hela började 2007 när jag var påväg till västerås. Jag har denna otroligt tydliga bild i huvudet, den är svartvit och jag sitter i baksätet på bilen. Jag har en gammal CD-spelare i knät, men hits for kids 2007 i. Trycker igång, lyssnar igenom de flesta låtarna, tills jag kommer till nummer nummer 20 eller 21, ledsen, minnet sviker. Där den då mest fantastiska låten finns. Självklart pratar jag om Monsoon. Satt igång repeat och kunde inte sluta lyssna, utan var helt bunden. Därefter är allting lite suddigt, jag vet mest att efter den dagen, fram tills ungefär nu, så har jag levt på deras musik. Jag lyssnade på deras musik hela tiden, överallt, vart jag än gick, högt från högtalarna i mobilen, sket i vad folk tyckte. Hade Scream som ringsignal och var allmänt crazy. Jag såg ut som ett vad folk så fint säger, emo. Hela min värld var tokio hotel. Det gick tillomed så långt att jag färgade en svart slinga i mitt hår, sprayade det rakt upp, målade mig svart kring mina ögon, hade häng samt massa bandtröjor. 

Ni anar inte vilket perfekt liv jag levde, jag kunde vara precis som jag ville. Alla blev lite tokiga, och sa det, berättade för mig att jag var ett emo och att jag snart skulle börja skära mig, det var bara en tidsfråga. Jag förstod aldrig grejen, jag var världens lyckligaste och hade inga som helst avsikter att börja göra mig själv illa på grund av någon inre smärta? So what att jag grät mig till sömns varenda kväll, jag gjorde det för att jag var så lycklig, så lycklig av att få vara en del av någonting så fantastiskt. Men också för att jag hade en crush på Bill som var bortom denna värld. 

Jag har skrivit detta ungefär 100 gånger, och det slutar alltid med att jag kommer in på hur otroligt förbannad jag är på alla som varit med mig under dessa år, alla dessa förbannade jävla människor som inte låtit mig vara som jag vill. Alla dessa idioter som har sagt åt mig att tokio hotel är ett bögband, ett emoband som kan gå och dö. Jag har seriöst gått sönder varje gång jag fått höra det. Det finns och fanns inget värre. Jag är trött på att försvara vad jag älskar, men samtidigt så har jag fortfarande denna otroliga styrka att göra det. Inte för att jag fortfarande gråter mig till sömns, lyssnar på dem dag in och dag ut, kan lyrics mer än någon annan. Nej, jag är inte längre den där tjejen. Jag är jag, jag älskar tokio hotel, men inte på samma sätt. Förut var det en kärlek, nu är det så självklart, jag vet att de alltid kommer finnas där, och jag vet att jag alltid kommer finnas här. Det enda som spelar någon roll är att jag fått min dröm att gå i uppfyllelse; jag har fått se dem live. Jag har levt min dröm. Vilket är helt magiskt. Alla borde få den chansen. 

Okej, jag började skriva en massa mer, såg att det var helt sjukt mycket text. Så jag raderade lite. Haha. Skitsamma att det blev kaos och att ni förmodligen inte kommer att förstå. Det här betyder någonting för mig, så jag berättar det för er. Konstigt. Vet inte varför. Men det känns rätt bra att det finns på fler ställen än i bara mitt huvud.

TYSKLAND

Insåg för någon timma sen att jag inte har bloggat idag, och hann heller inte göra det då eftersom jag var mitt uppe i mitt planerande kring resan till Tyskland. Ja, ni hörde rätt. Jag ska till Tyskland. Jag ska dit för att se på Jedward, köpa VIP-biljett, och ha ett underbart liv. Eller, det är iallfall min plan.

Min plan, min underbara lilla plan, kväver dock att jag sommarjobbar skiten ur mig. För mina föräldrar tänker inte betala någonting kring resan, biljetten osv. Utan det måste jag fixa ihop själv, vilket jag egentligen inte har någonting emot, eftersom jag vet att när jag väl är i Tyskland, med mitt VIP-pass, längst fram på konserten, så kommer jag vara så jävla lycklig. Så ja, jag ska till Tyskland I guess. Önska mig lycka till, och berätta gärna om ni hör att det finns sommarjobb ledigt som jag kanske skulle kunna få. Puss.

SAVE ME WITH YOUR LIE TONIGHT

Bara för att jag nyss pratade om det, och för att det snart är exakt 2 år sedan jag var där och fick uppleva detta fantastiskt fantastiska.

TOKIO HOTEL

Jag får jämt och ständigt höra "hur är det med tokio hotel då? Har du slutat lyssna på dom?", NEJ. Det har jag inte. Tokio hotel är tokio hotel, det är en del av mitt liv som alltid kommer vara betydelsefullt och viktigt. Men just nu är det faktiskt rätt dött. Det var tre år sen deras album kom ut, det var två år sen som jag var på deras turné, och det är cirka 6 år sen jag började lyssna på deras musik. Även om allting känns som igår, så har tiden gått så jävla snabbt.

Det känns som nyss, nyss när jag stod framför spegeln för att spraya upp mitt hår likt Bill Kaulitz, nyss som jag trotsade mamma och började sminka mig svart runt ögonen, nyss som jag grät varje kväll för att jag älskade något jag inte hade så sjukt mycket. Jag minns hur härligt det var att lyssna på deras musik och känna den där speciella känslan, en känsla som både är hemsk och underbar. Men det här var länge sen, det var 2007-2009? Men ändå kan jag inte riktigt släppa den där speciella känslan, även om den inte riktigt existerar längre. Det har blivit någonting annat.

Jag tycker synd om alla er där ute som inte har upplevt detta, samtidigt som jag är glad för er skull att ni inte behövt göra det. För att det är så jävla jobbigt. Det jobbigaste var nog inte själva relationen till bandet, utan att veta att det man älskade mest i livet hatade ungefär hela staden, och att man fick höra det varenda jävla dag. Det gick, helt seriöst, inte en dag utan att någon skulle säga att jag lyssnade på ett jävla bögband och att jag var emo osvosvosv. I början var jag OK med det hela, jag stod upp för tokio hotel, sa emot och lät mig inte övervinnas. Efter ett tag blev det för mycket, jag sket i att bry mig. Lät folk säga vad de sa utan att börja bråka. Jag lät folk säga att Bill var bög, utan att försvara honom, inte för att JAG hade haft någonting problem med om det varit så, utan för att personer i allmänhet sa det som någonting negativt utan att tagit reda på fakta.

Jag lyssnar knappt på tokio hotel längre, jag är nästan lite förbannad på dem. Bill & Tom har flyttat till LA, lämnat tyskland bakom sig, tagit ett stort kliv in i kändisvärlden. Deras nya album kommer endast att vara på engelska, dom gör nästan ingenting för att hålla kontakt med sina fans. Visst. Deras nya app. Men seriöst, hur bra är den? Och är det inte bara ett sätt för att tjäna mer pengar? Ingen av dem har twitter, hur i helvete ska vi fans kunna hålla denna relation vid liv? Jag älskar tokio hotel, det gör jag. Men fan, det gör mig förbannad.

Det finns ingen mening med detta inlägg, vill mest få ut att jag är arg, lite sårad, men fortfarande ett av tokio hotels största fan. Nu vet ni, gött. Bra. Hejdå.

BILDER FRÅN 120125

Tänkte att bilder & text i samma inlägg skulle vara lite overkill. Plus att jag vill fylla bloggen, så här langar jag de bästa bilderna från konserten!
haha, ja, jag vet att john ser helt drogad ut och att jag ser ut som en man. MEN GUD VAD JAG ÄR LYCKLIG.

Tidigare inlägg
RSS 2.0