STARBUCKS & LOVE

Alltså, here's the thing. Jag blev kär när jag var i Paris:
 
Det började så enkelt som att jag skulle gå och köpa en Starbucks, precis utanför Disney-parken. Ställde mig i kö och försökte se ut och göra som alla andra. Orkar inte berätta om alla tre olika stationer i kösystemet, utan kör direkt på station två. Jag hade beställt det jag skulle ha, och skulle betala. Jag kommer fram, han säger hej på franska, och jag svarar hej på franska. Av ren artighet. Man bara gör det liksom. Och så börjar han babbla på, kändes som han pratade i en evighet och allt var på ett språk jag inte förstod. Så där stod jag som ett frågetecken till han var klar, och sen sa jag "sorry...". Most awkward moment in my life. Sen började han prata på knaprig engelska och sen var allting över. MEN han var så söt och snäll och fin och sådär typisk fransk som man föreställer sig. Blev väl kanske inte kär i just honom, men i Frankrike och dess folk i övrigt. Alla har sagt att fransmän är otrevliga och inte kan engelska. Sure, engelska är inte deras bästa sida, men otrevliga?! Alltså hallå. Jag undrar verkligen hur er attityd varit när ni gått fram och pratat. Inte så jävla munter antar jag. För jag har aldrig varit med om så många trevliga personer på så kort tid! Älskar Frankrike. Så himla mycket.
 
Bara för att ta ett till exempel:
Vi hade sett the most Amazing ljusshow inne på Disneyland innan parken skulle stänga, och när vi kom ut skulle jag gå direkt för att köpa en ring. Alltså, här är grejen, under ljusshowen hade jag gråtit HUR mycket som helst. Det har inte runnit så många tårar från mina ögon sen Lady Gaga. Då förstår ni kanske ungefär på vilken nivå det var. Iallafall, jag går in i butiken och fram till kassan. Och där står jordens sötaste lilla fransman, och han frågar minst 17 gånger "how are you?" innan jag förstår vad han säger, för hans engelska är så dålig. Men han slutar inte fråga om hur jag mår och vad som hänt innan jag förstår vad det är han säger. När jag väl förstått vad det är han försöker säga så ber han om ursäkt för hans dåliga engelska. Så jävla trevlig. Och jag kunde se i hans ögon hur han verkligen försökte få mig att förstå, och hur han verkligen ville veta hur jag mådde. Underbara människa. Underbara människor. Älskvärda mänsklighet.
Bara att få dom att förstå vad jag hette var ett äventyr. Tror det är omöjligt för fransmän att uttala mitt namn..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0