GOVERNMENT HOOKER

Mycket har hänt, lite har skrivits.

Jag är numera ägare till en underbar ladygaga-biljett, jag har fått höra nytt material från Bill Kaulitz. Hallå, TOKIO HOTEL LEVER! Förstår ni? Bill Kaulitz? Tom Kaulitz? Tokio hotel? Det är inte längre bara en halvintressanta uppdateringar på appen, utan nu är det på riktigt. Okej, det var egentligen inte tokio hotel jag hade tänkt skriva om. Faktiskt. Jag tänkte berätta om hela köret med min gaga-biljett.

Det började like this:
Jag och min vän Ida skulle gå tillsammans på konserten den 30 augusti. Vi fick dock inga biljetter, mitt liv sög så otroligt hårt att jag mer eller mindre ville gå och skjuta mig själv. Hon valde att köpa biljetter till konserten i köpenhamn, medan jag fortfarande stod tomhänt. Men sen, några dagar senare, visade det sig att gaga skulle köra en extra konsert här i Sverige bara dagen efter. Så jag blev tokig. Det visade sig att biljettsläppet till denna konsert låg på mitt engelska nationella prov. Döden. Jag hade ångest, jag grät, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Pratade med Micke (min lärare) och bestämde sedan att mitt enda alternativ är att skolka. Allt hade löst sig och jag var rätt klar i huvudet om vad jag måste göra. SEN kom nästa problem: biljettsläppet flyttades. Ja. Och från början lät det som en alldeles utmärkt idé, och jag blev helt till mig. Tills det visade sig att det hade flyttats till mitt NÄSTA nationella prov. I matte. Vilket jag ligger rätt dåligt till i. Bra jobbat Klara.

Dagen med stort D kom. Jag satt och stirrade ner på de ensamma siffrorna i det fula lilla häftet som skulle kunna komma att avgöra mitt slutbetyg. Provet började halv 9, biljetterna släpptes vid 9. Jag tog ett beslut. Ett beslut om att mitt liv är mycket mer än matte. Jag gjorde klart båda delarna på mindre än en halvtimme, jag gjorde klart hela nationella provet på mindre än en halvtimme.  Sen tog jag mina saker och satte mig ute i entrén. Där började kaoset. Jag hade bestämt med pappa att han skulle försöka få tag i biljetter från jobbet. Jag smsade honom hysteriskt, men vågade inte ringa för mamma hade sagt att jag inte fick "överdriva". Så, jag satt där med en klump i magen och väntade på svar. Han sa att han var inloggad. Sen att han var i kö. Därefter svarade han inte på 12 minuter och jag satt med tårarna i högsta hugg. Sen, kom det. Befrielsen. Den där underbara känslan av att allt är över och att jag är säker. Pappa skickade en bild på informationen. Ett bevis på att pappa hade fixat biljetten. Jag började stortjuta.

Mitt i mitt gråtande helt själv i entrén börjar resten av klassen bli färdig, eller åtminstone en del av den. Folk kommer fram till mig för att fråga vad som har hänt och jag får inte ut mer än "lady gaga". Jag berättade för Robert vad som hade hänt och lät sedan honom förklara för alla. Sen kommer min lärare ner, Micke, som tydligen suttit på övervåningen och själv beställt två stycken biljetter till mig IFALL ATT jag inte skulle få tag på några. Jag gråter lite till. Jag har världens bästa lärare och världens bästa vänner.

Nu är mitt liv underbart bra, bortsett från allt det dåliga.

THIS IS MY PRAYER


RSS 2.0