LOVE ISN'T GOOD ENOUGH

Jag har, tro det ller ej, haft en underbar kväll. Förmodligen den bästa under dessa tre år tillsammans med dessa människor. Gud vad jag älskar mina lärare, mina vänner och musik. Tänker alltid minnas kvällen som den bästa, och jag ska erkänna att JAG KOMMER GRÅTA PÅ FREDAG.
 
 
Jag och Henke! GUD VAD JAG KOMMER SAKNA ER.

FÖRSTA GÅNGEN PÅ LÄNGE

jag ska på avslutningsmiddag vid 6, och jag ser fram emot det. Så underbart. Hejhej är kommer jag!
är så jävla pepp. DETTA SKA BLI BÄST.

FORGIVE ME I SAID

Förlåt om ni tog illa upp. Förlåt om jag gjort er osäkra. Förlåt om jag gjort det svårt för er att placera mig. Förlåt om den ni trodde jag var inte är den jag är. Förlåt om jag inte uppfyllde era förväntningar. Förlåt om jag är för mycket för er. Förlåt för jag ljugit i alla dessa år. Förlåt för att jag spelat ett för er omedvetet spel. Förlåt för att jag är den jag är. Förlåt för att vi inte fungerar tillsammans. Förlåt för att jag måste behöva låtsas. Förlåt för att det lilla ni vet om mig nu verkar helt onödigt. Förlåt för att jag inte tycker om er.

FRÅN ETT EVIGT UTKAST

I denna stund sitter jag med dunkande huvudvärk och ett förbannat dåligt humör. Ja.

Denna vecka är den sista veckan i grundskolan, jag ska aldrig mera behöva gå till GRUNDSKOLAN. Så jävla skönt. Så jävla underbart. Så otroligt fantastiskt. Det är väl dock inte skolan som är vad jag försöker komma ifrån, utan min förbannade jävla klass. Titta, jag sa det. Jag har ingenting emot enskilda personer i min klass, utan hela klassen som helhet. Hur otroligt tröga folk är, hur otroligt dåligt vi fungerar ihop och framförallt hur lite jag passar in bland dessa människor. Jaaa, titta igen! Jippie. Klara skriver på en sida där alla (inkulsive idioterna i hennes klass) kan se vad hon tänker. Men, jag har ju såklart funderat på detta erkännande till världen rätt länge nu. Och vad spelar det för roll om folk får reda på vad jag tycker? Då behöver jag ju åtminstone prata med dom längre. Vilket skulle vara åh så skönt.

Så ja, här kommer den lilla bomben som tickat inom mig de senaste 2 åren.
Det hela började i sjuan. Allt var bra. Jag gick i en superduperklass och ingenting gick mig emot. Sen började vi åttan, livet sög, jag hatade mina klasskamrater för jag började inse hur lite jag hade med dom att göra och hur olika vi var på alla möjliga sätt. Idioter tog över mig och all min energi gick åt att vara förbannad. Sen började vi kära nian i nya lokaler med nya lärare. DÖDEN. Lärarna visade sig vara värdelösa på att ta till sig vårat sätt att jobba och nya rektorn likaså. Men, vem är jag liksom? Ingen. Life goes on. Jag var och är fortfarande tvungen att spela med i detta lilla spel som pågår mellan mig och resten av den idiotiska världen i skolan. Hälsa så fint på personer som skulle klä fint i ett skott i pannan, gå på lektioner jag inte bryr mig ens det minsta om, äta bedrövlig mat och låtsas vara glad. Ja, för jag kan inte vara ledsen eller verka på något annat humör än det normala. För om jag skulle göra någonting avvikande skulle det uppstå frågor och folk skulle tvinga mig in i konversationer jag inte vill delta i.

Så ser mitt liv ut gott folk. Och jag försöker intala mig själv att denna vecka ska bli ett helvete för alla jag hatar. Jag ska säga exakt som det är och inte bry mig det minsta lilla. Men, vem försöker jag lura? Jag kommer spela med så fint och hålla allt jag tycker samt tänker för mig själv. Fortsättningen börjar nu. Jag ska på en träff med hela klassen med grillning osv. KUL. Låt oss låtsas att livet leker. Hejdå.

RSS 2.0