TYSKLAND

Insåg för någon timma sen att jag inte har bloggat idag, och hann heller inte göra det då eftersom jag var mitt uppe i mitt planerande kring resan till Tyskland. Ja, ni hörde rätt. Jag ska till Tyskland. Jag ska dit för att se på Jedward, köpa VIP-biljett, och ha ett underbart liv. Eller, det är iallfall min plan.

Min plan, min underbara lilla plan, kväver dock att jag sommarjobbar skiten ur mig. För mina föräldrar tänker inte betala någonting kring resan, biljetten osv. Utan det måste jag fixa ihop själv, vilket jag egentligen inte har någonting emot, eftersom jag vet att när jag väl är i Tyskland, med mitt VIP-pass, längst fram på konserten, så kommer jag vara så jävla lycklig. Så ja, jag ska till Tyskland I guess. Önska mig lycka till, och berätta gärna om ni hör att det finns sommarjobb ledigt som jag kanske skulle kunna få. Puss.

SAVE ME WITH YOUR LIE TONIGHT

Bara för att jag nyss pratade om det, och för att det snart är exakt 2 år sedan jag var där och fick uppleva detta fantastiskt fantastiska.

WHERE YOU BEGIN IS WHERE I START

lyssnar på jedward och ska ta på mig kläder, kanske knäppa några kort, vi får se. puss.

TOKIO HOTEL

Jag får jämt och ständigt höra "hur är det med tokio hotel då? Har du slutat lyssna på dom?", NEJ. Det har jag inte. Tokio hotel är tokio hotel, det är en del av mitt liv som alltid kommer vara betydelsefullt och viktigt. Men just nu är det faktiskt rätt dött. Det var tre år sen deras album kom ut, det var två år sen som jag var på deras turné, och det är cirka 6 år sen jag började lyssna på deras musik. Även om allting känns som igår, så har tiden gått så jävla snabbt.

Det känns som nyss, nyss när jag stod framför spegeln för att spraya upp mitt hår likt Bill Kaulitz, nyss som jag trotsade mamma och började sminka mig svart runt ögonen, nyss som jag grät varje kväll för att jag älskade något jag inte hade så sjukt mycket. Jag minns hur härligt det var att lyssna på deras musik och känna den där speciella känslan, en känsla som både är hemsk och underbar. Men det här var länge sen, det var 2007-2009? Men ändå kan jag inte riktigt släppa den där speciella känslan, även om den inte riktigt existerar längre. Det har blivit någonting annat.

Jag tycker synd om alla er där ute som inte har upplevt detta, samtidigt som jag är glad för er skull att ni inte behövt göra det. För att det är så jävla jobbigt. Det jobbigaste var nog inte själva relationen till bandet, utan att veta att det man älskade mest i livet hatade ungefär hela staden, och att man fick höra det varenda jävla dag. Det gick, helt seriöst, inte en dag utan att någon skulle säga att jag lyssnade på ett jävla bögband och att jag var emo osvosvosv. I början var jag OK med det hela, jag stod upp för tokio hotel, sa emot och lät mig inte övervinnas. Efter ett tag blev det för mycket, jag sket i att bry mig. Lät folk säga vad de sa utan att börja bråka. Jag lät folk säga att Bill var bög, utan att försvara honom, inte för att JAG hade haft någonting problem med om det varit så, utan för att personer i allmänhet sa det som någonting negativt utan att tagit reda på fakta.

Jag lyssnar knappt på tokio hotel längre, jag är nästan lite förbannad på dem. Bill & Tom har flyttat till LA, lämnat tyskland bakom sig, tagit ett stort kliv in i kändisvärlden. Deras nya album kommer endast att vara på engelska, dom gör nästan ingenting för att hålla kontakt med sina fans. Visst. Deras nya app. Men seriöst, hur bra är den? Och är det inte bara ett sätt för att tjäna mer pengar? Ingen av dem har twitter, hur i helvete ska vi fans kunna hålla denna relation vid liv? Jag älskar tokio hotel, det gör jag. Men fan, det gör mig förbannad.

Det finns ingen mening med detta inlägg, vill mest få ut att jag är arg, lite sårad, men fortfarande ett av tokio hotels största fan. Nu vet ni, gött. Bra. Hejdå.

AMAZING

Vaknade av att min familj ylade på övervåningen, hur normalt är det? Gick iallfall upp och åt frukost, och nu sitter jag här. Ska snart fixa i ordning allting, och sedan ta mig ner på stan för att köpa en jacka på rean för pengar jag just in inte har.
Serverar en rätt lycklig bild på Jack från i somras.

HAPPY

lägger ett par poser - som vanligt.

Jag är glad idag. Jag har gjort många bra saker, faktiskt. Först vaknade jag av att jävlar, det är studiedag och allting är bra, bortsett från de faktum att jag sov på min väska inatt. Men det orkade jag inte bry mig om så värst länge. Tog tag i livet, duschade, gick ut med Jack, hade kul med min bror, plockade ur diskmaskinen och hade snöbollskrig. Jag brukar inte vara SÅ social och duktig om dagarna, men idag var jag det. Det ska jag vara imorgon också.

BILDER FRÅN 120125

Tänkte att bilder & text i samma inlägg skulle vara lite overkill. Plus att jag vill fylla bloggen, så här langar jag de bästa bilderna från konserten!
haha, ja, jag vet att john ser helt drogad ut och att jag ser ut som en man. MEN GUD VAD JAG ÄR LYCKLIG.

JEDWARD 120125

Tänkte berätta om konserten jag var på i förrgår, mest för att jag ska kunna se tillbaka och minnas mer i detalj, och för att ni ska bli lite avundsjuka.

Det hela började med att jag önskade mig denna fantastiska lilla biljett i julklapp, men inte fick den. Så jag startade krig här hemma, vilket såklart slutade med att jag fick skulden för att jag vet inte vad. Tiden gick, och jag frågade ungefär allt och alla om det fanns någon som ville följa med, men ingen nappade. Jag förstod och förstår fortfarande inte hur alla kunde vara så jävla negativa och tråkiga kring hela konsertgrejen, jag menar, själva biljetten kostade endast 280 kronor, så skitsamma om man gillar jedward eller inte, en konsert är en konsert. Gav tillslut upp hoppet, tills jag såg att min kära vän Milena skrev på facebook om jedward. Jag fick tuppjuck och frågade henne om hon verkligen lyssnade på dem, och självklart svarade hon JA. Sedan fick jag reda på att hon & hennes vän Evelina tydligen redan bestämt sig för att gå på denna konsert, och fantastiskt nog fick jag följa med.

På själva dagen med stort D så var allting fantastiskt. Det började med kaos, visste inte vad jag skulle ha på mig osv. fick tillslut på mig kläder och tog mig till skolan för att sedan gå och möta Milena vid tåget som gick vid 11.00. Alla kollade skitskumt på mig pga min spirithood, som var ett medvetet klädval för att kanske lyckas få lite uppmärksamhet  från mina grabbar. Hur som helst gick vi på tåget, satt och lyssnade på musik, och hade det rätt trevligt. När vi var framme i Linköping tog vi oss till turistbyrån för att få tag i en karta så vi kunde hitta till själva lokalen där konserten skulle hållas. Därefter mötte vi upp Evelina som kom med ett försenat tåg från Norrköping. Vi drog till donken för att käka och gå på toa, sedan satte vi full fart mot själva konserthuset.

Vi kom fram vid cirkus 14.00 för att köa till 19.00 då själva konserten började. Vi hade alla föreställt oss att vi skulle få stå utomhus och att det skulle vara en massa fans på plats. När vi kom fram var det inte en människa där, så vi gick in i själva huset som tydligen var jättestort. Där fick vi se en del fans, inte alls lika många som jag hade tänkt mig, men ändå ett par stycken. Dom sa åt oss att skriva upp vårat nummer i kön på handen, så att vi lätt kunde hålla ordning på allting. Jag fick nummer 44 och var superglad. Där satt vi hur som helst hur länge som helst, tills vi HELT PLÖTSLIGT hör hur folk börjar skrika och springa. Så vi ställer oss upp och följer med strömmen för att se vad det är som händer. Då ser vi hur två små jedward-rumpor springer iväg tillbaks till deras buss. Vi hade alltså fått se John & Edward innan konserten, dock hade dom bara jävlats med oss för att få lite uppmärksamhet. Tiden gick, och likadant gjorde jag, milena & evelina. Vi gick runt i huset för att se vad som hände, när ett annat fan plötsligt säger någonting i stil med "dom är på baksidan?!?!", så vi KUTAR. Och hon hade så jävla rätt, där är John påväg ut ur bussen för att gå in i själva huset. Så jag ställer mig längst bak på fankön, precis utanför dörren han är påväg till. Han går runt där så fint och tar kort med en massa fans när han plötsligt tittar upp och halvskriker "AAHH, SPIRITHOOD" och pekar över alla, på mig. Jag reagerar lite fangirl-aktigt och skriker som en idiot, och helt plötsligt är han framme vid mig, och ger mig en riktigt stor jävla kram. Och inte en "vanlig kram" utan den var faktiskt lång - mina vänner kan intyga detta. Resten är lite luddigt, eftersom att jag var i någon slags chock. Men han tar iallfall Evelinas mobilkamera och ska ta kort med Milena, och tar då in mig i samma bild, och håller om mig. Sedan släpper han henne, och tar ett enskilt kort med mig, bara mig. Kaos i huvudet. Jag får panik, går fram till honom, och halvskriker "CAN I TOUCH YOUR HAIR??" och börjar klappa honom på huvudet.. Haha. Sedanfortsätter han till dörren, samtidigt som vi går därifrån för att sätta oss i kön igen.

Och nu börjar konserten, den var fantastisk och riktigt bra. Orkar inte dra igenom allting som hände, utan tänker ge er de bästa detaljerna; JOHN ELLER EDWARD, jag har faktiskt inte en aning om vem det var, publiksurfade och tog stöd i MIN, MIN OCH MIN hand! Min vänsterhand. Jag höll i honom, och han höll i mig. Fantastiskt. Sedan tog jag på hans stjärt, alltså verkligen tog, när han skulle hoppa bort från publiken. Hehe. Och mitt i en låt, ställer sig någon av dem, och pekar på mig, samt sjunger rakt in i mina ögon. Dum som jag är har jag helt glömt bort vad han sjöng, för jag blev så jävla chockad. Och så tog jag på en hals, vet inte vems av dom, och fick en massa svett på handen. Och nu till det äckliga: JAG SLICKADE PÅ HANDEN. Så. Nu vet ni.

Kommer inte på om någonting mer hände, som är värt att nämna? Jag fick ta på antingen John eller Edwards hand ett antal gånger, plus att de sprutade en massa vatten i mitt ansikte med deras vattenpistoler. Jag minns att jag vinkade åt någon av dem, och på något sätt fick uppmärksamhet, vet inte om det var då som de pekade på mig och sjöng eller om det var någonting annat som hände. Har helt glömt bort. Är fortfarande lite chockad liksom. Jag har kramat John TRE jävla gånger.

Denna konsert är faktiskt i klass med tokio hotel konserten 2010. Men den tar vi någon annan dag.
(Milena & Evelina, ni får gärna lägga till någonting om jag glömt något intressant?)

BLOGGAR

Tjena, goddagens. Blogga var det, ja. Är rätt så inne på twittrandet och har nästan glömt bort hur man skriver någonting vettigt eller berättar om hur dagen har varit på ett sätt som får någon att hänga med. Skitsamma, jag kommer in i det snart igen.

RSS 2.0