AMAZING

Jag vill skriva någonting, men jag har för tillfället ingen inspiration. Jag tänker mest i bilder och inte text. Jag har på något konstigt sätt lyckats tappa bort min skrivförmåga mitt i allt designande.

Ni tänker förmodligen att "men vadå? Du har ju bara bytt typsnitt?" MEN så är inte fallet. Jag har gjort en massa krångliga saker som jag aldrig trodde att jag kunde göra. Men det kunde jag ju tydligen. Jag har nu världens häftigaste idé som jag hoppas att jag kan fixa till. Ingen aning om hur det ska gå till, men jag vet exakt vilka färger osv jag ska använda mig av. Jag pratar om en färg som ska slingra sig mellan header och innehåll typ. Låter inte det otroligt häftigt? Den enda färgklick denna blogg ska få ha är lite taskigt dragen över hela sidan OCH JÄVLAR vad det gör mig pepp. Håller för tillfället på att skissa på hur det skulle tänkas se ut, och vilken form den ska ha. AH, ni, du, jag kommer bli så chockade över resultatet. Om det blir snyggt alltså.

Iallfall, jag är på för tillfället på min praktik, som ROCKAR. Ashärliga personer och jag får riktiga uppgifter att göra. Inte just nu kanske, men ändå. Det är AWESOME.

- Jag har inte en aning om varför jag har slängt ur mig en massa konstiga uttryck som jag vanligtvis inte skulle använda i min blogg, men så blir det ibland. Jag är pepp på våren och på allt som just nu händer i mitt liv. Puss & Hej.

LETZTE TAG

Mitt mål i livet har länge varit att fylla 16 år, och att stanna vid 16 års ålder. Det har dock gått upp för mig att så kommer det aldrig att bli, och jag kommer alltid bli äldre hur jag än gör. Ja, jag är 16 år och har åldersnoja. Jag vill aldrig sluta leva, jag tänker inte dö. 

Jag har alla olika sorters planer på hur jag vill forma mitt liv och vad jag vill få ut av det innan allting tar slut. Jag vill helst av allt skapa mig ett namn och bli känd. Ja, det har nog alltid varit med mål här i livet. Jag vill bli känd, och jag är inte längre rädd att erkänna det, jag vill att folk ska veta vem jag är and that's it. Jag vill flytta ifrån Sverige, träffa nya människor och bo i en liten lägenhet och kunna styra mitt liv precis dit jag vill. Jag vill resa jorden runt, besöka alla möjliga platser och ha en karriär som inte har någonting med kontorsjobb, fabrikat osv att göra. Jag vill sjunga, dansa och uttrycka mig. Inte gå till ett jobb varje dag, ett jobb där jag aldrig kommer att kunna utvecklas till någonting större. Jag vill verkligen härifrån, resa, lära och ha roligt i hela mitt liv. Jag vill lyckas och jag vill lyckas på mitt sätt. 

Ni har kanske redan listat ut att jag är på riktigt LIVRÄDD för att skaffa mig ett normalt svenssonliv, att jag vill inte ha två barn, man, villa, volvo, katt & hund. Jag vill vara fri. Jag vill inte vara bunden till någonting och jag vill absolut inte ha en familj innan jag är klar med allting jag vill göra här i livet. Jag vet inte ens om jag vill ha någon familj, eller om det är pressen utifrån som gör att jag känner mig tvingad till hela familjgrejen. Ja, jag har växt upp i en sådan familj och har ingenting emot det, men jag skulle aldrig vilja ha en själv. Min uppväxt har varit & är helt fantastisk, men jag skulle aldrig vilja vara min mamma. Jag skulle aldrig vilja gå upp varje dag och veta att idag ska jag göra samma sak som igår. Det finns inte i min värld att någonting sånt skulle kunna vara bra. Nöjer man sig med livet eller väljer man det själv? Ger man upp hoppet på allt annat i livet? VARFÖR väljer man att stadga sig och skaffa sin lilla familj? Jag vill så mycket mer än att leva på samma sätt dag in och dag ut. Att alltid veta hur morgondagen kommer sluta och aldrig igen få uppleva spänning & äventyr på samma sätt som förut. Självklart förstår jag att det finns såna saker i vardagen hos en familj också, men inte så som jag vill ha det.

Jag har hellre en karriär som jag älskar, än en egen familj. Kanske är detta någonting som kommer förändras, eller så är jag bara inte menad att ha barn. Där har vi det! Jag är förmodligen inte menad att ha barn, jag vill inte ha barn. Jag vill leva MITT liv till fullo, och inte behöva veta att jag måste ägna mitt liv för att hålla ett annat liv, skapat av mig, vid liv. Det är, för mig, en skräck att behöva ta det ansvaret. Jag kan knappt ta hand om mig själv, varför skulle jag då vilja ta hand om någon annan? Och mitt liv är MITT liv, och varför skulle jag ens vilja använda det för någon annan? Jag vill bara få ut så mycket som möjligt av det jag har kvar och få det att bli så bra som möjligt. Jag vill inte nöja mig, utan jag vill hela tiden till någonting bättre och större. Jag är nog galen.

Okej, nu kör vi en standard: Jag vet inte varför jag skrev detta, och jag förstår att ni förmodligen tycker att jag är störd som hellre har en karriär än en familj, och att jag hellre lyckas med det jag vill i livet än att finna kärleken och allt detta trams. Men, sån är jag och det får jag stå för. Annars skulle det vara konstigt.

(och nej, jag har inte ens fått med hälften av allt jag vill skriva här, så det kanske kommer mer. VI FÅR SE.)

MY HERO

Tänkte att två nyredigerade bilder på Bill Kaulitz som jag knäppte i Globen 2010 sitter väl inte fel såhär en måndagskväll?

UPRISING

Jag har på senaste tiden funderat över om man kan identifiera personer utifrån hur de skriver. Jag skriver på ett sätt, och du på ett annat. Men hur mycket skiljer det sig och vad är det i en text som får den att vara personlig utan att innehålla personlig fakta? Jag kan skriva en faktatext och låta rätt mycket som vilken person som helst. Men när jag skriver saker som detta, använder jag mig då av en mer personlig skrivstil eller skulle denna text kunna tillhöra vem som helst? 

I århundraden har man kunnat mer eller mindre fastställa att vissa tavlor tillhör en viss person, ett visst stycke musik är komponerat av en viss person osv. Men det här med texter? Jag har aldrig hört någon säga någonting i stil med "ja, det här är en typisk text från..."? Jag skulle tycka att det var så grymt coolt att få höra vad som gör just det JAG skriver till någonting värt att läsa. Jag skulle vilja höra att mitt sätt att klistra ihop meningar fångar folks intresse och att det får dem att vilja läsa mer - oavsett ämne. Eller nåt. Jag diggar verkligen hela grejen med att få tänkta ut hur jag ska sätta ihop ett ord med ett annat för att få en mening att låta så bra som möjligt på ett innehållsrikt sätt. Inte för att det är någon som bryr sig, och det jag skriver kommer aldrig göra någon stor succé, men jag kan ändå inte sluta tänka på hur otroligt häftigt det faktiskt skulle vara. 

Okej, jag har alltså inte något smart svar på själva grundfrågan, utan tycker bara för det mesta att det är rätt intressant och skulle mer än gärna få lite respons på hur, om det ens är möjligt, man kan se att en text tillhör en viss person. 

Till en ännu viktigare fråga; är det normalt för femtonåringar att ha dessa funderingar?
(och nej, jag har inte en aning om om "århundraden" är ett bra ord att använda sig av, jag tyckte mest att det lät coolt. PLUS att jag har inte en susning om det är sant att man kunnat fastställa någonting, det låter bara så proffsigt att säga så)

STAND BY ME

Det här med twitter är rätt coolt. Jag diggar twitter. Twitter är häftigt. Twitter är bättre än facebook. Twitter är twitter och twitter är bäst.

Jag skaffade twitter för ett rätt bra tag sedan, twittrade så fint om hur jag förmestadels spenderade min ovärdeliga tid som riktigt förbannad och missade inte ett enda tillfälle att hacka på någon. Hade hyffsat många followers och betraktades som kung. Men, som vi alla vet har alla sagor ett slut; liksom mitt twitterkonto. Jag skapade därefter ett nytt, men denna gång som ett engelsk-twittrande fan från Sverige. Jag skippade hela grejen med att vara negativ på ett roligt sätt för att öka i följare, jag sket i att följa folk jag känner och jag berättade inte för någon om detta lilla konto.

Nu sitter jag här idag, med ett bra val att se tillbaka på. Jag älskar att skriva på ett annat språk, formulera mig på sätt jag aldrig förr gjort och träffa nya vänner bortom Sveriges gränser. Ja, vi har blivit lite som en familj. Ingen av mina "vanliga" vänner följer mig på detta konto, för jag bad dem att inte göra det - och jag älskar er för att ni är så klockrent jävla bäst. Jag tycker om att lära känna nya personer och kunna koppla bort det vardagliga mot en värld där alla är lika. Inte för att jag inte tycker om det vanliga, utan för att det är mycket häftigare att prata med personer som ännu inte hunnit placera mig i något fack. För helt ärligt, det har väl alla gjort här i Västervik. 

Okej, nu till hur jag alltid avslutar någonting jag skrivit: VARFÖR skrev jag detta? Jag vet inte. Jag har absolut inte en jävla aning och jag kommer förmodligen alltid att undra. Men, eftersom det är min blogg och mitt liv så vet jag att jag har all makt jag behöver för att få bestämma vad som ska och vad som inte ska få vara med. Alltså har jag bestämt mig för att min twitter-historia borde finnas skriftlig och läsbar för allt & alla som är intresserade nog att läsa den. Tjarrå!

SAVE ME WITH YOUR LIE TONIGHT

När jag ändå är igång passade jag på att redigera denna underbara bild på Bill som också togs i Globen, 2010. Den har förr varit i färg, men jag tyckte att eftersom denna blogg går rätt mycket i svartvitt så är det väl schysst om det fortsätter så.

Förresten, bilderna är mina så ni har ingen rätt att ta dem (FAST JAG VET ATT NI GÖR DET ÄNDÅ).

DU BIST FÜR MICH IMMER HEILIG SEIN

En bild från TH-konserten den fjärde mars 2010. Åh vad jag är glad över att jag smugglade in kameran & tog kort. Har laddat upp två stycken till bilder från konserten på Bill Kaulitz innan, så bläddra tillbaks i arkivet eller kolla kategorin "KONSERTER/MUSIK
" om ni missat och vill se.

SAVE TONIGHT


ICH SCHREI IN DIE NACHT FÜR DICH

Jag sitter på twitter och skriver till alla fina aliens hur sjukt mycket jag älskar dem. Det är sant, jag har aldrig varit med om någonting så vackert som den kärlek vi delar till Tokio Hotel. Jag, som betraktas som ett gammalt fan som varit med ett tag nu, sitter och läser hur andra nyss funnit deras oändliga kärlek till killarna. Det får mig att bli så otroligt glad, jag blir glad över att inte vara ensam och att än en gång få vara med om denna sjukligt vackra grej.

För ja, jag försvann ett tag.

I början, när jag för första gången fann detta band så var gemenskapen mellan fansen någonting helt fantastiskt. Efter ett tag åratade jag inte längre med dem eftersom fler och fler slutade gilla TH och jag gav upp. Men nu, när jag får prata med fans som varit fans lika länge som jag, då jävlar blir jag glad. Dessa fantastiska människor delar någonting unikt med mig, som ingen någonsin kommer att kunna förstå sig på. Det är så otroligt härligt att kunna befinna sig i vår alienbubbla, där bara vi är vi. Att vara en alien är någonting fantastiskt, vi är helt otroliga och det vi tillsammans älskar något enormt är det bästa som någonsin hänt världen.

I'M NOT THE ONE YOU'RE LOOKING FOR


GANGSTA'S PARADISE

Jag har inte direkt någonting att skriva om, men jag känner ett behov av att skriva någonting långt och uttrycka mig rätt brutalt i text.

Men, iställlet för att göra det tänkte jag berätta hur otroligt glad jag för tillfället är! Jag har lyckats hitta en praktikplats som passar mig som handen i handsken, jag har sportlov, jag lyssnar på riktigt bra musik, och ja, livet är bara förbannat bra just nu. Så, jag ska inte brutalt kasta mig in i texternas värld och skriva av mig på alla möjliga plan, nej, jag tänker njuta av stunden och leta lite sommarjobb. Ja, sommarjobb av allting. Haha. Jag behöver ett för att ha råd med resan till Tyskland, och jag har ännu inte hittat och fått tag på någonting som skulle kunna passa mig. Så, vi hörs lite senare, puss.

Och det här med att jag har tagit en massa posebilder är rätt roligt, haha. Jag tycker att det är skoj.

CHILLS IN THE EVENING


ALLTING HAR FÖRÄNDRATS

Det fick bli en stilren header med mitt namn och en liten stjärna. Har varken tid eller lust att ladda ner en massa penslar och klippa ihop en riktigt cool bild, plus att jag gillar det enkla svarta och skarpa.

LITTLE MISS OBVIOUS

Det här med att jag bytte header till någonting som får denna blogg att se ut som en modeblogg är lite kasst av mig. Jag ska fixa det så snart som möjligt, samt få bort den vita texten som säger "klarazeta" haha.

IN THIS BIG WHITE ROOM OF MINE

Japp, här är jag! Glad och go, frisk & kry. Ungefär.

Lyckades dra på mig världens förkyldning förra helgen, och har legat hemma cirkus hela veckan för att försöka få mig själv på benen igen. Nu äntligen har jag lyckats, och det första jag gör på min dag som nästan helt frisk är att fota? Vad händer? Haha. Jag borde ta tag i mitt rum som är fyllt med snorpapper, leta sommarjobb och planera min resa till tyskland. Meeen, nej. Jag fotar istället. Det är gött.

DRAWING BLOOD

Your heart’s a mess
You won’t admit to it
It makes no sense
But I’m desperate to connect
And you, you can’t live like this

WOUPSI

Skrev precis att jag är trött på personer i allmänhet som gör si och så. Men kom på att så är inte fallet, jag är arg på endast EN person. EN person. EN jävla person. En person som betyder mycket för mig, en person som vet mycket om mig, en person som jag trodde förstod vad saker och ting skulle få för effekt. Men nej. Denna person verkar helt ha glömt bort, inte förstått eller helt enkelt skitit i mig. Jag struntar i att bry mig, även om det är ju precis vad jag gör. Tänker fortsätta vara sur. Tänker inte ta i tu med detta och bara förlåta som vanligt. Det känns så otroligt onödigt att göra det just nu. Allt är bara kaos och jag orkar inte anstränga mig tillräckligt mycket för att bry mig. Att bry sig är överskattat. Speciellt i dessa lägen. 

Japp, denna blogg borde döpas om till "skrivaavmigbloggen.blogg.se". För ingen fattar ett smack av vad jag skriver, så vad är meningen med att ens kika in? Om inte just du mot all förmodan är personen jag skriver om. Skulle vara rätt gött att få peka ut någon. Meeeen jag gör ju inte sånt. TJARRÅ.

STÄDER

Idag var vi i en by, stad, whatever, som så länge har betytt någonting stort för mig. Gamleby. Gamleby har stått för någonting mer än bara ett ställe, jag har levt delar av mitt liv där. Gamleby är staden där jag blev jag. Gamleby är en jävla håla där det bor ett gäng pundare. Gamleby är ett ställe med ingen mening, Gamleby är inte ens värt att nämna på kartan. Men ändå, Gamleby är stället som jag alltid kommer älska och minnas som något av det värsta och bästa som kunnat hända mig. Gamleby är det stället som jag för 4 år sedan träffade någon betydelsefull, någon som blev något mer. Han är borta. Jag bryr mig inte om vad vi hade längre. Men vad jag aldrig kommer sluta tänka på är stället, känslan, och hur allt var förjävligt. Hur allt var så patetiskt bra. Hur allt var så fantastiskt värdelöst. Hur allting var så otroligt fint. Men framförallt hur allting var så underbart mörkt. Inte mörkt som i deprimerande, mörkt som i fantastiskt. Allting var nytt och ingenting var gammalt. Allt var en gåta och det fanns inga svar.

När jag ser tillbaka på tiden jag spenderade där, så är det inte många dagar. Jag var förmodligen inte ens där mer än två månader sammanlagt. Jag avskydde stället, men älskade personen. Personen & VI försvann. Inte mer med det. Men stället försvann aldrig. Platser kan inte fly. Städer finns alltid där. Jag har en begravd kärlek till ställen som betytt någonting för mig under livet. En kärlek som får liv såfort jag befinner mig på platsen i fråga. Jag ser på Gamleby som ett mörkt ställe, ett ställe där jag blev kär, ett ställe där min kärlek till tokio hotel föddes. Ett ställe som formade mig. Ett ställe som fick mig att bli den jag är. Ett ställe jag håller av, ett ställe jag avgudar, ett ställe där jag kan gå och leva. 

De flesta människor jag pratat med, ungefär alla från Gamleby säger att stället suger. Självklart. Men vad den där jävla skithålan alltid kommer betyda för mig är någonting unikt. Finns inte mycket mer att säga. Vet inte varför jag ens skriver detta, men det är rätt tufft att försöka sätta ord på vad saker betyder för en. Jag tycker det är intressant.

DON'T JUMP

Känner verkligen för att skriva och prata ikväll. Ibland är det så. Och eftersom jag lyssnar på tokio hotel, så ska jag skriva om tokio hotel. Det är min grej liksom, ni skulle sett min gamla blogg. Den bestod enbart av långa texter om tokio hotel och vad de betyder för mig. Ungefär. 

Så, det hela började 2007 när jag var påväg till västerås. Jag har denna otroligt tydliga bild i huvudet, den är svartvit och jag sitter i baksätet på bilen. Jag har en gammal CD-spelare i knät, men hits for kids 2007 i. Trycker igång, lyssnar igenom de flesta låtarna, tills jag kommer till nummer nummer 20 eller 21, ledsen, minnet sviker. Där den då mest fantastiska låten finns. Självklart pratar jag om Monsoon. Satt igång repeat och kunde inte sluta lyssna, utan var helt bunden. Därefter är allting lite suddigt, jag vet mest att efter den dagen, fram tills ungefär nu, så har jag levt på deras musik. Jag lyssnade på deras musik hela tiden, överallt, vart jag än gick, högt från högtalarna i mobilen, sket i vad folk tyckte. Hade Scream som ringsignal och var allmänt crazy. Jag såg ut som ett vad folk så fint säger, emo. Hela min värld var tokio hotel. Det gick tillomed så långt att jag färgade en svart slinga i mitt hår, sprayade det rakt upp, målade mig svart kring mina ögon, hade häng samt massa bandtröjor. 

Ni anar inte vilket perfekt liv jag levde, jag kunde vara precis som jag ville. Alla blev lite tokiga, och sa det, berättade för mig att jag var ett emo och att jag snart skulle börja skära mig, det var bara en tidsfråga. Jag förstod aldrig grejen, jag var världens lyckligaste och hade inga som helst avsikter att börja göra mig själv illa på grund av någon inre smärta? So what att jag grät mig till sömns varenda kväll, jag gjorde det för att jag var så lycklig, så lycklig av att få vara en del av någonting så fantastiskt. Men också för att jag hade en crush på Bill som var bortom denna värld. 

Jag har skrivit detta ungefär 100 gånger, och det slutar alltid med att jag kommer in på hur otroligt förbannad jag är på alla som varit med mig under dessa år, alla dessa förbannade jävla människor som inte låtit mig vara som jag vill. Alla dessa idioter som har sagt åt mig att tokio hotel är ett bögband, ett emoband som kan gå och dö. Jag har seriöst gått sönder varje gång jag fått höra det. Det finns och fanns inget värre. Jag är trött på att försvara vad jag älskar, men samtidigt så har jag fortfarande denna otroliga styrka att göra det. Inte för att jag fortfarande gråter mig till sömns, lyssnar på dem dag in och dag ut, kan lyrics mer än någon annan. Nej, jag är inte längre den där tjejen. Jag är jag, jag älskar tokio hotel, men inte på samma sätt. Förut var det en kärlek, nu är det så självklart, jag vet att de alltid kommer finnas där, och jag vet att jag alltid kommer finnas här. Det enda som spelar någon roll är att jag fått min dröm att gå i uppfyllelse; jag har fått se dem live. Jag har levt min dröm. Vilket är helt magiskt. Alla borde få den chansen. 

Okej, jag började skriva en massa mer, såg att det var helt sjukt mycket text. Så jag raderade lite. Haha. Skitsamma att det blev kaos och att ni förmodligen inte kommer att förstå. Det här betyder någonting för mig, så jag berättar det för er. Konstigt. Vet inte varför. Men det känns rätt bra att det finns på fler ställen än i bara mitt huvud.

BY YOUR SIDE

Fick en fråga från anonym, han/hon frågade om jag kunde berätta lite om mig själv. Alltså, jag är ju inte så värst intressant. Men jag kan ge det ett försök. Inte för att jag vet vad jag ska skriva, eller vad folk i allmänhet skulle vilja veta, men visst.

Jag heter Klara, som ni förmodligen redan har listat ut. Jag bor i en liten stad med min familj. Så. Nöjda? Nej. Haha. Ehm, jag fyller snart 16 år (ja, jag fyller snart 40 också, men det är lite längre ifrån). HM, jag har en katt & en hund. Zeta heter katten, och Jack heter hunden. Därav mitt väldigt tuffa namn klarazeta! Många gör misstaget att uttala det "klarazéta" när man egentligen (enligt mig alltså) säger "klarasäta" haha. Vad fult. Iallfall, jag har inga intressen, förutom att sjunga och hålla på med musik. Men det gillar väl alla nu för tiden. Annars gör jag ingenting, håller mig för mesta dels i skolan. Mer då? Jag fotar precis som alla andra med min systemkamera, fast med canon, eftersom nikon suger, och har gjort det ett rätt bra tag. Det som skiljer mig från de flesta andra är ATT JAG BETALADE MIN SJÄLV. Alltså jag tiggde mig inte till den i julklapp.

Vad kan man mer berätta? Personliga saker? Typ, jag är väldigt rädd för människor? Jag hatar att gå på stan själv, prata med okända männisor, vistas bland folk osv. Det finns säkert en diagnos för det där, bring it bara så lovar jag att jag har den. Annars är jag väl inte så intressant, jag har rätt mycket att säga bara jag får en konkret fråga. Kan skriva millånga texter om vad som helst, bara säg till liksom.

Juste, eftersom vi nämnde musik där uppe så känner jag mig nästan lite tvingad till att vidarutveckla. Jag tycker om musik. Sjunger hela tiden, och älskar det mer än något annat på denna jord (observera NÅGOT & inte NÅGON). Om jag vågade så skulle jag göra det i skolan, hemma, överallt. Jag liksom lever lite på att sjunga. Det får mig att bli glad. Speciellt när jag drar igång högsta volym i mitt lilla källarrum, och verkligen öser. Men haha, det är ingen som får höra. Förutom mina föräldrar + bror som rätt ofta ropar ner "KLARA DU FÅR SJUNGA LITE TYSTARE" typ. Men det går inte. Man måste ju ta i liksom.

Jaja, nu har jag skrivet mer än nödvändigt, och säkert missat det mesta. Bra jobbat Klara. Ni får helt enkelt säga lite mer specifikt vad det är ni vill veta. Typ "hur långa är dina ben?" eller någonting i den stilen. Haha. Puss.

UNENDLICHKEIT

Skrev nyss ett riktigt långt och seriöst inlägg om hur jag tyckte att allting går så jävla snabbt och hur lite jag orkar med att gå i skolan. Men raderade allting och skrev detta. Läste lite på min gamla blogg, och såg denna bild.
Vilken otrolig jävla frihetskänsla jag får, även om det är en överexponerad, gulaktig och allmänt ful bild. Den ger mig lite hopp på något sätt. Det är rätt coolt.

RSS 2.0